Vad hände?

Den 29 december 1890 befann sig Big Foot och hans minniconjousiouxindianer i 7:e kavalleriets soldatläger vid Wounded Knee. Där räknades indianerna till 120 män och 230 kvinnor och barn.
Militären gav indianerna mat och tält att sova i. I Big Foots tält placerades en kamin och en doktor sändes efter för att ta hand om hövdingen som hade lunginflammation.
För att ingen skulle kunna fly placerades två kavalleritrupper ut runt indianlägret, plus att två hotchkisskanoner riktades rakt in i lägret. Under natten anlände fler soldater ur 7:e kavalleriet till lägret under ledning av överste John Forsyth med ytterligare två hotchkisskanoner. Överste Forsyth tog kommandot över hela armén med order att föra indianerna till Omaha som krigsfångar.

När reveljen gick på morgonen kallades alla indianmän till lägrets centrum för att avväpnas. Även Big Foot togs ut ur sitt tält och släpades till de övriga männen. Indianerna lade sina vapen i en hög, men soldaterna var inte nöjda, de började söka igenom tält efter tält. De kastade knivar, yxor och tältpinnar i en stor hög, sedan visiterades alla män. Det enda man hittade under visiteringen var två gevär. Det ena tillhörde den döve Black Coyote. Eftersom han inte förstod vad soldaterna ville, lämnade han inte ifrån sig sitt vapen. Han omringades av två soldater, den ena tog tag i geväret och ett skott brann av.

Det var det skottet som utlöste massakern. Soldaterna sköt alla indianer de kunde se. Indianernas enda vapen var i stort sett vad de kunde få tag i ur vapenhögen. Kanonerna avfyrades och dödade män, kvinnor och barn.
När skjutandet var över kunde 153 döda indianer omedelbart räknas, dessutom hade många krupit undan för att dö i fred. Endast 25 soldater dödades, de flesta av egna kulor.
Ett antal soldater gick snabbt igenom slagfältet och hittade endast 4 levande indianmän och 47 kvinnor och barn. De överlevande kördes i vagnar till Pine Ridge, där de så småningom placerades i ett missionshus. Där kunde de skadade läsa budskapen på juldekorationerna:
"PEACE ON EARTH, GOOD WILL TO MEN."
På grund av att en snöstorm var i antågande lämnades alla döda liggande där de låg. Efter stormen begravdes alla indianerna i en stor massgrav. Dödssiffran hade då stigit till närmare 300 personer.

Orsaker till massakern vid Little Big Horn

Ända sedan de vita anlände till Amerika på 1400-talet har deras mål varit att på ett eller annat sätt bli av med indianerna som de ansåg bara vara i vägen. Under årens lopp har indiankrig efter indiankrig avlöst varandra. För bara 121 år sedan ägde det sista riktiga indiankriget rum, slaget vid Wounded Knee. Kriget var för armén en triumf och för indianerna en katastrof.

14 år före slaget vid Wounded Knee ägde ett annat, för indianernas historia, viktigt slag rum - slaget vid Little Big Horn 1876. Slaget, anser en del, vara den bidragande orsaken till massakern vid Wounded Knee.
Ett 1000 indiankrigare hade samlats i Big Horndalen. Den 25 juni anföll överstelöjtnant Custer med sitt 7:e kavalleri indianlägret.
Soldaterna hade kraftigt underskattat indianernas styrka och förlorade stort. Många anser att den förlusten gjorde att armén förberedde en hämnd mot indianerna och tog tillfället i akt när de 1890 lyckats samla ihop och isolera en stor grupp indianer vid Wounded Knee. Flera av de soldater som förlorade vid Little Big Horn var även med vid Wounded Knee.

Andedansen

År 1889 hände något som gav indianerna nytt hopp. Likt en präriebrand spred sig nyheter om syner som en ung paiute i Nevada hade fått. Indianen hette Wovoka. Han påstod sig ha sett hur bisonoxarna skulle återvända i tusental, att alla döda indianer skulle återuppstå och att alla vita inkräktare skulle försvinna. För att detta skulle slå in, skulle indianerna leva i renhet och visa godhet. Ingen fick slåss, kriga, stjäla eller ljuga.
En dans där man för en stund föll i trance skulle också utföras. Den här dansen kom att kallas andedansen av de vita. De stora präriehövdingarna vallfärdade till Wovoka för att lära sig dansen och budskapen. Indianerna trodde att Wovoka var en Messias som skulle ställa allt till rätta.
I takt med att dansen spred sig började armén ana oråd. Den blev skrämd av dansens spridning och började anta att indianerna höll på med någon hemlig upprustning. Armén bad de stora hövdingarna be sina folk att sluta dansa, men även om alla hövdingar inte trodde på Wovokas syner, hade de inte makten att få sitt folk att sluta. Dessutom hade alla utövare så kallade andedansskjortor på sig, som gjorde att de blev osårbara.

Den 20 november begärde indianbyrån i Washington en lista över alla "framstegsfientliga" ledare som borde interneras. På listan fanns bland annat Sitting Bull och Big Foot. Samma dag besatte militären samtliga huvudreservat utom Standing Rock i Pine Ridge. Ett stort antal mer eller mindre danslystna indianer flydde till Bad Lands. Militären började systematiskt söka igenom prärien för att få tag i de "svartlistade" hövdingarna och deras band. Armén var nu mycket uppskrämd av andedansens vida utbredning, den var beredd på vad som helst.
Den 15 december mördades Sitting Bull vid Grand River. Detta gjorde att armén satte in ännu högre beredskap då de misstänkte att det fanns många som ville hämnas mordet på en av siouxstammens största hövdingar. Näste man på militärens lista var Big Foot, som den 28 december 1890 fångades in och fördes till Wounded Knee. Minsta felsteg av någon skulle nu kunna få armén att "explodera", vilket den också gjorde följande dag.

Big Foot

Den egentliga anledningen till att Big Foot och hans minniconjouer befann sig i Wounded Knee när massakern bröt ut, var att de redan den 23 december hade varit i kontakt med armén. Big Foot och hans band lyckades, istället för att följa armén till Fort Gennett, fly undan mot Bad Lands. Där hade många utövare av andedansen funnit en fristad.
Big Foot och hans band möttes enbart av sträng kyla och svält. Det ledde till att han beslutade att föra sina minniconjouer och alla andra, som ville följa honom, till Pine Ridgeagenturen och där ställa sig under den mäktige Red Clouds beskydd. På vägen mot Pine Ridge stötte indianerna ihop med delar av det 7:e kavalleriet, som var utsänt för att fånga in Big Foot och hans följeslagare. De skulle föra dem till soldatlägret vid Wounded Knee.
Indianerna skulle senare föras till Omaha som krigsfångar, men det hann de aldrig få reda på.

När armén och indianerna möttes nära Porcupine Butte var indianerna trötta och hungriga, dessutom hade Big Foot fått lunginflammation. Detta gjorde att de strax kapitulerade.
Major Samuel Whiteside, som ledde armén, lät indianerna behålla sina vapen för att undvika en strid på platsen. Detta är en av huvudanledningarna till att massakern överhuvudtaget kunde äga rum nästa förmiddag.
På kvällen bivackerades indianerna i den flacka dalen vid Wounded Knee Creek. Samma kväll tog soldaterna ut "ett grundligt segerrus" i förskott…
Var morgondagens massaker planerad eller firade soldaterna bara att de hittat de trötta och hungriga indianerna? På morgonen den 25 december tog den nyanlände överste John Forsyth över kommandot från major Whiteside. Forsyth var en soldat i Custers anda. Det vill säga en man som vill göra allt själv och så fort som möjligt. Han såg till att indianerna avväpnades morgonen den 25 december, vilket ledde till att "ödets skott" av misstag avfyrades och utlöste massakern. Vad som hänt om Forsyth aldrig hade tagit kommandot över armén kan vi bara spekulera i.

Efter massakern

Massakern vid Wounded Knee var det sista riktiga indiankriget. Det var inte bara Big Foot och hans minniconjouer som dog, även andedansen dog med offren i massakern. Där begravdes även, som Black Elk uttryckte det, "Ett folks dröm. Det var en vacker dröm."

Efter massakern tappade många indianer modet och överlämnade sig utan protester till reservaten. Civilbefolkningen reagerade med avsky mot militärens oansvariga uppträdande mot de döda indianerna.
Armén hade nu lyckats lösa problemen med indianerna och kunde nu lägga nya landområden under sig utan motstånd.
I slutet av 1890-talet hade industrialiseringen lagt beslag på hela västern och total förändrat prärien. 1973 ockuperade en grupp militanta indianer byn Wounded Knee i South Dakota för att protestera mot de orättvisor som de amerikanska indianerna fått lida av.
Innan ockupationen bröts, efter drygt två månader, hade två indianer mist sina liv och byn hade nästan totalförstörts. En kall påminnelse om hur saker och ting en gång varit.

Inte förrän 1924 började de amerikanska myndigheterna på allvar omvärdera sin indianpolitik. Visserligen hade många indianer amerikanskt medborgarskap, mycket tack vare sina insatser i första världskriget. På papperet hade indianerna samma rättigheter som de vita, men genom en undersökning 1926 visades att de flesta indianerna var fattiga, inte hade några inkomster och att de inte var integrerade i det vita samhället.

"Där finns inget att skämmas eller att be om ursäkt för i slaget vid Wounded Knee förutom dödandet av en skadad gammal man utfört av en hysterisk soldat. Skjutandet startades av indianer och pågick tills de slutade med det enda undantaget noterat ovan" (General E.D Scott)

Det hade nog inte gått att undvika att en händelse som denna skulle äga rum förr eller senare. Den 29 december 1890 dödades 300 oskyldiga indianer hänsynslöst och samtidigt förlorade indianer över hela USA hoppet om att få tillbaka sina rättigheter.
Massakern visade att armén och myndigheterna menade allvar med sin indianpolitik. Indianerna skulle inte få tala sitt språk, utöva sin religion eller bruka jorden som de alltid gjort.

Idag diskuteras om man skall göra slagfältet vid Wounded Knee till ett nationalmonument. Det finns en aktiv grupp som motverkar monumentet. Vid första tanken verkar det underligt, men följande citat kanske kan visa att det finns bättre sätt att minnas vad som hände vintern 1890.

"It is not our monument, our sacred place. It belongs to the Sioux. It must be honored in their way; not with paved parking lots and souveniers, rangers to give a sanitized version of what happened here to tourists who will stop for a few hours and spend a few dollars."

"Det är inte vårt monument, vår heliga plats. Det hör till sioux.
Det måste respekteras på deras sätt, inte med asfalterade parkeringsplatser, souvenirer och guider som ger en tillrättalagd version av vad som hände här för turister, som stannar ett par timmar och spendera några dollar."

Med reservation för översättningen av citatet.

Tillbaka till toppen av sidan